Trodde aldrig jag skulle säga det, med sjukt mycket blandade känslor och med en lätt förvirring; vi har ungefär en vecka kvar här i Sokodé och sedan bär det av ner till Lomé för studiebesök, några semesterdagar och lite till. Kan inte riktigt greppa att vi har varit här i snart 3 månader, ej heller att det är vår hemma i Sverige, och absolut inte att jag har vant mig vid 45 graders värme. Har sagt det förr, men tiden går så sjukt snabbt(även om den tycks stå stilla ibland) och det är med blandade känslor som jag kommer lämna Togo. Ett land med många människor som alltid kommer finnas med mig och jag blir en smula rörd när jag skriver det här. För trots min extrema hemlängtan(ja ni vet, två månaders-strecket är över om någon dag) efter en varm dusch, till att kunna tvätta håret utan att det blir till svinto, till att få sova med alla mina täcken och kuddar, till att inte behöva leta myror i maten innan man stoppar i sig det, till att sluta svettas som en karl i en bastu, till att sluta jaga gekkoödlor i rummen varje kväll, till att få äta ordentlig mat och att få slippa måla in sig i myggmedel och lukta kemikalier, SÅ känner jag mig hemma här nu. Jag gillar att få bli lite smått irriterad på att håret är ett enda stort trassel, jag gillar att sova med endast ett lakan och en kudde på en stenhård madrass(sägs vara bra för ryggen), jag trivs med att ständigt vinna kampen om maten gentemot myrorna, jag har vant mig vid att svettas och känner inte längre av värmen som första tiden, gekkoödlorna har fått bli husdjurssubstitut och jag tycker till och med dem är söta ibland, jag gillar att äta friterade bananer, tomatsås, foufou(typ som potatismos fast smakar som gummi), ris, ägg och en himla massa avokado och mango om dagarna, men framförallt så älskar jag att inte få massa myggbett om nätterna eftersom att jag luktar kemikalier och sover under myggnät som en prinsessa.

Jag vet inte om man ska kalla det hatkärlek eller bara ren kärlek. Jag tror jag väljer ren kärlek, mycket finare så. 

 

Fast, utan att låta klyschig, så är det en sak som inte går att komma ifrån och det är att jag saknar min mamma(big time), min familj och mina vänner något så fruktansvärt. Kommer på mig flera gånger om dagen något  roligt jag skulle vilja säga till den ena och något ännu roligare till den andra. Tur det, att jag har lite bilder med mig(Tack Hanna!) och en massa underbara minnen tillsammans med er. Like pointed out, inte långt kvar och snart ses vi pinglor! Take care och riv och röj under valborg!

 

 

Mycket som händer och MY GOSH vad jag har skrattat.

Senaste veckan har vi tagit oss an en rad olika projekt och snart kommer det komma upp en hel del grejer på bland annat facebook och mycket mer, så håll lite utkik så händer det grejer snart!

Först hoppade vi på tåget och strukturera upp lite dokumentation, utredningsformulär/mallar och vi skrev även en projektplan för att studenter eller yrkesverksamma senare skall kunna se vad vi har gjort och inte gjort. Vi fick verkligen testa på och utmana oss själva i att helt på egen hand strukturera och komma upp med ideér till ett projekt. Att vända och vrida på varenda sten för att inte missa några fallgroppar. Kände oss riktigt nöjda med det vi kom fram till och vi hoppade på nästa tåg. Vilket var att dra igång studiecirkel med två tjejgrupper. Vi gör det i form av stödgruppssamtal och i samråd med tjejerna, har vi lagt fokus på jämställdhet. Eftersom att vi tyvärr bara har fyra träffar för varje grupp har vi valt att ha ett huvudämne för alla träffar gemensamt. Sedan har vi olika underämnen tillhörande huvudämnet på de olika träffarna. Solklart eller hur?! 

Jag och Emma håller även på och ordnar med lite mer "marketing"-möjligheter för PASEORSC, då vi tycker det är viktigt att människor runt om i världen får se vad de arbetar med. Så en facebook sida är på gång, en blogg och vi kommer även starta en insamling inom snart framtid. Mer info om insamlingen kommer framöver, men det handlar till stor del om att PASEORSC behöver ekonomiskt hjälp för att kunna ha kvar skolan för de utsatta barnen här i Sokodé. PASEORSC arbetar förebyggande mot barntrafficking och i skolan går det många barn, som PASEORSC hjälper, som själva har varit eller har familjemedlemmar som varit utsatta för barntrafficking.

 

Vi håller också på med att samla in information kring behovet av att starta elevhälsovård. Dels för att i framtiden kanske kunna starta upp en sådan verksamhet, att i någon möjlig mån kunna skicka yrkesverksamma socionomer hit att utföra det arbetet och för att försöka ge barnen i skolan de resurser de är i behov av. Men som sagt, detta är enbart en undersökning och än så länge vet vi inte vad den kommer att visa.

 

Igår höll vi i första engelska lektionen här på kontoret. Först trodde vi att vi skulle vara två stycken, sen ramlade det inte några till och helst plötsligt hade vi nästan en halv klass av fina människor, nyfikna på att lära sig. Detta kommer vi göra två gånger i veckan tills dess att tiden för vår vistelse i Togo är ute. 

Ja, för det är ju faktiskt så, att snart är min praktik över här i Togo. Detta med sorg och glädje. Jag kommer alltid bära med mig alla minnen härifrån, jag kommer alltid komma ihåg glädjen hos människor och hur mycket kärlek dem visar oss. Jag kommer aldrig kunna vissa hur tacksam jag är och har varit för denna upplevelse, men jag skall försöka, så länge och så ofta mina ben bär mig och låter mig leva. Det lovar jag.

De senaste två veckorna har varit fullspäckade av både det ena och det andra och vi kommer från och med nu att fortsätta vår praktik i Sokodé(Norra delen av Togo), hos PASEORSC. Deras främsta arbeta är att arbeta med barntrafficking, men de arbetar även med mänskliga rättigheter och då framförallt barns och kvinnors rättigheter. Nu i helgen blir det att ta det lugnt, kanske kolla en och annan fotbollsmatch, leka med lillkillen på gården och dricka lite svenskt kaffe. Ha det fint så länge pinglor!