Under den tid som jag har varit hemma i Sverige nu, har jag valt att ta ett break från allting. Inte skriva och berätta vad jag gör, svarar inte så mycket på sms och samtal i telefon, slopar facebook big time och försöker att bara vara. Fantastiskt om du frågar mig! Men tystnad betyder inte oproduktion och ickegöra. Nej snarare tvärtom. 

 

Jag, Emma och Ouro har bestämt oss för att vara med och finansiera utbildning för vår vän och syster Zenabou i Togo. Hon har precis åkt till Ghana för att påpörja sina månader till att bli grym på engelska! Vi har valt att hjälpa till att finansiera detta då det aldrig skulle finnas en möjlighet för henne att klara av det ekonomiskt på egen hand och det är svårt att utbilda sig i Togo om man inte har kontakter. Därav har vi valt att låta henne göra utbildningen i Ghana. Vi har så klart pratat med Zenabou flera gånger och hon vill inget annat än att åka till Ghana och lära sig engelska. Hon är en fantastisk själ som har hjälpt oss med så mycket och detta är det minsta vi kan göra för att visa vår enorma tacksamhet till henne! 

Hemma and about. Visst är det helt underbart att ha kommit hem, till familjen, till ens vänner, till allting som gör att det känns lite lättare. Jag är alldeles lycklig i själen av att få spendera tid med min familj och att snart, väldigt snart få träffa mina finaste och närmaste vänner. Det gör mig alldeles varm i kroppen. Jag kan knappt slita mig från mamma, jag följer med henne överallt och vill inte vara en enda sekund utan henne. Jag vill inte vara ensam och jag känner mig så fantastiskt välkommen hem. Jag har saknat dem så mycket och nu när jag har dem runt omkring mig vill jag ta vara på varenda minut. Dem är så fina!

 

Men, det finns också ett men, jag känner att det är något som hela tiden fattas. En del av mig själv lämnade jag kvar i Togo och det känns som ett tomrum. På något annat sätt kan jag nog inte beskriva det och en sak är säker, att oavsett hur trygg jag är och känner mig här i Sverige hemma hos min underbara mamma, så är det mycket svårare att komma hem än vad det var att åka dit. Mycket handlar det nog om att jag inte har en aning om hur jag ska förklara och berätta kring det jag har gjort, sett och upplevt. Jag drömmer mycket om nätterna och på dagarna kommer jag på mig själv att sitta och dagdrömma. Många gånger kommer otäcka bilder upp, situationer jag har dåligt samvete över och hela grejen kring att jag faktiskt åkt därifrån och lämnat. Men många drömmar, bilder och minnen är så vackra! Dem får mig att le och jag känner mig så lyckligt lottad över att få ha träffat så underbara människor. Dem kommer alltid att vara en del av mig och jag hoppas att jag får återse dem snart igen.

Som denna lille kille, Hector! Världens finaste unge.

Trodde aldrig jag skulle säga det, med sjukt mycket blandade känslor och med en lätt förvirring; vi har ungefär en vecka kvar här i Sokodé och sedan bär det av ner till Lomé för studiebesök, några semesterdagar och lite till. Kan inte riktigt greppa att vi har varit här i snart 3 månader, ej heller att det är vår hemma i Sverige, och absolut inte att jag har vant mig vid 45 graders värme. Har sagt det förr, men tiden går så sjukt snabbt(även om den tycks stå stilla ibland) och det är med blandade känslor som jag kommer lämna Togo. Ett land med många människor som alltid kommer finnas med mig och jag blir en smula rörd när jag skriver det här. För trots min extrema hemlängtan(ja ni vet, två månaders-strecket är över om någon dag) efter en varm dusch, till att kunna tvätta håret utan att det blir till svinto, till att få sova med alla mina täcken och kuddar, till att inte behöva leta myror i maten innan man stoppar i sig det, till att sluta svettas som en karl i en bastu, till att sluta jaga gekkoödlor i rummen varje kväll, till att få äta ordentlig mat och att få slippa måla in sig i myggmedel och lukta kemikalier, SÅ känner jag mig hemma här nu. Jag gillar att få bli lite smått irriterad på att håret är ett enda stort trassel, jag gillar att sova med endast ett lakan och en kudde på en stenhård madrass(sägs vara bra för ryggen), jag trivs med att ständigt vinna kampen om maten gentemot myrorna, jag har vant mig vid att svettas och känner inte längre av värmen som första tiden, gekkoödlorna har fått bli husdjurssubstitut och jag tycker till och med dem är söta ibland, jag gillar att äta friterade bananer, tomatsås, foufou(typ som potatismos fast smakar som gummi), ris, ägg och en himla massa avokado och mango om dagarna, men framförallt så älskar jag att inte få massa myggbett om nätterna eftersom att jag luktar kemikalier och sover under myggnät som en prinsessa.

Jag vet inte om man ska kalla det hatkärlek eller bara ren kärlek. Jag tror jag väljer ren kärlek, mycket finare så. 

 

Fast, utan att låta klyschig, så är det en sak som inte går att komma ifrån och det är att jag saknar min mamma(big time), min familj och mina vänner något så fruktansvärt. Kommer på mig flera gånger om dagen något  roligt jag skulle vilja säga till den ena och något ännu roligare till den andra. Tur det, att jag har lite bilder med mig(Tack Hanna!) och en massa underbara minnen tillsammans med er. Like pointed out, inte långt kvar och snart ses vi pinglor! Take care och riv och röj under valborg!

 

 

Mycket som händer och MY GOSH vad jag har skrattat.

Senaste veckan har vi tagit oss an en rad olika projekt och snart kommer det komma upp en hel del grejer på bland annat facebook och mycket mer, så håll lite utkik så händer det grejer snart!

Först hoppade vi på tåget och strukturera upp lite dokumentation, utredningsformulär/mallar och vi skrev även en projektplan för att studenter eller yrkesverksamma senare skall kunna se vad vi har gjort och inte gjort. Vi fick verkligen testa på och utmana oss själva i att helt på egen hand strukturera och komma upp med ideér till ett projekt. Att vända och vrida på varenda sten för att inte missa några fallgroppar. Kände oss riktigt nöjda med det vi kom fram till och vi hoppade på nästa tåg. Vilket var att dra igång studiecirkel med två tjejgrupper. Vi gör det i form av stödgruppssamtal och i samråd med tjejerna, har vi lagt fokus på jämställdhet. Eftersom att vi tyvärr bara har fyra träffar för varje grupp har vi valt att ha ett huvudämne för alla träffar gemensamt. Sedan har vi olika underämnen tillhörande huvudämnet på de olika träffarna. Solklart eller hur?! 

Jag och Emma håller även på och ordnar med lite mer "marketing"-möjligheter för PASEORSC, då vi tycker det är viktigt att människor runt om i världen får se vad de arbetar med. Så en facebook sida är på gång, en blogg och vi kommer även starta en insamling inom snart framtid. Mer info om insamlingen kommer framöver, men det handlar till stor del om att PASEORSC behöver ekonomiskt hjälp för att kunna ha kvar skolan för de utsatta barnen här i Sokodé. PASEORSC arbetar förebyggande mot barntrafficking och i skolan går det många barn, som PASEORSC hjälper, som själva har varit eller har familjemedlemmar som varit utsatta för barntrafficking.

 

Vi håller också på med att samla in information kring behovet av att starta elevhälsovård. Dels för att i framtiden kanske kunna starta upp en sådan verksamhet, att i någon möjlig mån kunna skicka yrkesverksamma socionomer hit att utföra det arbetet och för att försöka ge barnen i skolan de resurser de är i behov av. Men som sagt, detta är enbart en undersökning och än så länge vet vi inte vad den kommer att visa.

 

Igår höll vi i första engelska lektionen här på kontoret. Först trodde vi att vi skulle vara två stycken, sen ramlade det inte några till och helst plötsligt hade vi nästan en halv klass av fina människor, nyfikna på att lära sig. Detta kommer vi göra två gånger i veckan tills dess att tiden för vår vistelse i Togo är ute. 

Ja, för det är ju faktiskt så, att snart är min praktik över här i Togo. Detta med sorg och glädje. Jag kommer alltid bära med mig alla minnen härifrån, jag kommer alltid komma ihåg glädjen hos människor och hur mycket kärlek dem visar oss. Jag kommer aldrig kunna vissa hur tacksam jag är och har varit för denna upplevelse, men jag skall försöka, så länge och så ofta mina ben bär mig och låter mig leva. Det lovar jag.

De senaste två veckorna har varit fullspäckade av både det ena och det andra och vi kommer från och med nu att fortsätta vår praktik i Sokodé(Norra delen av Togo), hos PASEORSC. Deras främsta arbeta är att arbeta med barntrafficking, men de arbetar även med mänskliga rättigheter och då framförallt barns och kvinnors rättigheter. Nu i helgen blir det att ta det lugnt, kanske kolla en och annan fotbollsmatch, leka med lillkillen på gården och dricka lite svenskt kaffe. Ha det fint så länge pinglor! 

Okej guys! Lång och sjukt roligt vecka! Har skrattat, praktiserat, turistat och massor mer. Langar en bildbomb och ska försöka beskriva litegrann om veckan. Har en vilodag idag och latar mig big time.

Veckan började med 10 timmars bilfärd och väl framme vid hotellet slängde vi i oss mat och hoppad bums i säng! Dagen efter fick vi vara med när Kasegne och Roger utbildade volontärer till att arbeta ute i byar.

Sen är det inte ovanligt att en häst kommer och går helt plöstligt, vilda sådana. 

Här växte Roger upp

Nu har det gått ett par dagar och vi är redan inne i mars! Tänka sig va!

Förra veckan var vi som sagt på planeringsdagar med organisationen vi praktiserar vid, EADT(Eglise des Assemblées de Dieu du Togo). De planerade fram till juni för att lägga upp ett schema för de olika projekten de arbetar med. Dem har en hel del olika projekt och i varje projekt har dem en mängd olika aktiviteter. Ja, dem arbetar hårt här. Den stora skillnaden mellan deras arbetssätt och mitt sätt att arbeta hemma i Sverige är att dem tar dagen som den kommer. De använder sig så klart av schema och på så vis strukturerar upp sina dagar, men dagarna ser aldrig ut som schemat. Man tar det som kommer upp, tittar knappt på klockan, äter när man är hungrig, arbetar när man är pigg och vilar när man är trött. Svårt att ställa om från kontrollfreaksstrukturerade svenska möten minsann, men ack så fin känsla det är att hitta ett inre lugn och inte tänka på klockan. Merci!

Det som facinerar mig allra mest är hur mycket vi hinner och vara med om på ett par dagar, trots att det känns som om vi inte gör någonting alls.Tiden går både snabbt och långsamt men i det stora hela upplever vi så mycket mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Har helt glömt bort och berätta att vi badade fötterna i havet! Lycka, glädjerus och hallelujah moment! Det enda som är lite tråkigt är att stranden här i Lomé inte alls är säker att bada vid. Vågorna är stora och strömmarna livsfarliga. Det finns ett ställe som vi skulle kunna bada på, så dit får vi se till att åka till snarast! Det är också så att Ghanas och benins gräns inte ligger så långt ifrån varandra och det är vanligt med människorhandel, stölder och andra tråkigheter vid stranden. Dem berättar och visar för oss att barn och turister är speciellt utsatta så än så länge får vi inte gå själva där. Ni ser, dem tar hand om oss ordentligt och är överbeskyddande. Något varken jag eller Emma känner oss vana vid, att ständigt ha människor som vakar över en. Fast å andra sidan, känner jag mig otroligt trygg!

I söndags följde vi med familjen och vår handledare till kyrkan dem går i varje söndag. Vi ville se hur det går till och dem vill mer än gärna visa oss. Vi var tvungna att ha speciella kläder och det var en helt ny upplevelse för mig att få vara med om. Jag har varit i kyrkor runt om i världen men detta var något helt annat. Jag vill inte säga att jag blev förvånad, då jag någonstans visste att det var annorlunda mot var jag är van vid, men jag blev stum. Fick knappt fram ord och förstod inte riktigt vad jag hade varit med om. Det var väldigt häftigt och facinerande att få se hur människor kunde bli så fokuserade och gå in i sig själva på bara en sekund. Det skulle vara något, att lära sig och fokusera på sig själv och bara vara i stunden!  

På kvällen gjorde vi som sagt tacos till familjen! Vad dem åt, vad vi skrattade och vad vi myste! En lyckad kväll och alla var närvarande vid matbordet. Emma och jag Highfivade och tyckte att vi hade lyckats! (Lite kort notis, dottern får inte sitta med och äta när vi äter annars och vi ville att hon skulle få vara med, vilket hon gjorde!).

 

Sen gick det ett dygn och sedan blev stackars hemma magsjuk! Vi varvar varandra med sjukdomar och läkarbesök. Hon kommer bli bra och efter lite medicin mot amöbor i några dagar kommer hon må prima ballerina igen. Jag skrattade idag åt att vi säkerligen kommer dra på oss alla tänkabara sjukdomar Togo kan erbjuda innan vi kommer hem. Visst är det jobbigt och man är alltid lika nära på att ge upp och åka hem, men samtidigt vill man vara kvar, uppleva och lära sig mer. Än ger vi inte upp och än blir inte Togo av med oss!

 

Vi är under veckan med på planeringsdagar och än så länge har dem hunnit med HIV/AIDS projektet. Ganska roligt och se hur dem arbetar, då dem inte har en aning om hur man hanterar ordet tid. Dem har så många olika bollar i luften att det blir svårt för dem och bli klara i tid. Och ni ska veta vad mycket bra grejer som faktiskt gör här för Togos befolkning! Eftersom att Emma var dålig idag, var vi hos läkaren och har inte riktigt hunnit sätta oss in i vad som har bestämts idag, så fort jag vet, återkommer jag med beskrivning av projektet HIV/AIDS.

Tiden går så fort när man har roligt! Och äntligen mår jag bättre och tycker verkligen om att vara här! Fantastico! Jag skrattade lite lätt när jag såg hur deras journalsystem såg ut och ville visa er. Förövrigt så finns det ingen grind eller lås in till "sjukhusområdet" och journalanteckningarna hänger utanför dörren in till huset. 

I torsdag och fredags var vi iväg på planeringsdagar vid ett konferenscenter i Lomé med Roger och personalen på kontoret. Personalen är helt fantastiska och ringer nästan varje dag och frågar hur vi mår och vad vi gör. Under dagarna planerades de olika projekten för de nästkommande tre månaderna. De hann inte med så mycket som de hade velat, men projektet om utveckling av organisationen blev klart. Nästa vecka kommer vi att vara med på planeringsdagar igen och få sätta oss in i projekten "fighting against HIV/AIDS", "fighting against poverty", "orphanage" och två eller tre stycken till. När vi är iväg kommer vi att bo på det hotellet vi bodde på förra veckan. AC here we come! 

Heeeeeeello People!
Jag saknar er hela tiden och jag önskar att jag kunde dela med mig hur det faktiskt känns och vara här i Togo. Jag skulle behöva en och annan journalistskill och teaterlektion tror jag. Tänker mig att det är då man lär sig att uttrycka sig så att andra människor förstår och faktiskt kan sätta ord på det man känner och tänker. 
Det blev en ännu en dag hemma och vi försökte oss på en promenad runt om här i Tsevié. Frun i huset varnade oss för att gå vid 10-11-tiden men vi gav oss ut ändå. Haha, vi skrattade åt oss själva när vi insåg hur rätt hon hade. Trotsade värmen och tog lite bilder! Vill ju visa er hur det ser ut här! 

Hej alla fina!
Tänker försöka mig på en liten summering av allt som händer här nere i Togo. Först och främst så har jag kommit hit och totalt krashlandat. Förmodligen drog jag med mig någon form av influensa från Sverige och sen började magen strula, har vart så svag att jag knappt kunnat lyfta ett glas och inte velat äta. Men jag har minsann proppat i mig mat och vatten ändå, i vetskap om att jag annars inte blir bättre. Eftersom att jag inte blev bättre valde vi att åka in till en läkare. Ja mitt herrskap, jag har sett ett togonesiskt sjukhus, legat med dropp och Emma har fått hjälpa mig med alla möjliga bestyr. Inga hämningar här inte! En del bestyr som inte ens är värda och nämna men hon är fantastisk som har stöttat mig och funnits bredvid när det har varit tufft.

Hallå hallå hallå! 
Det händer saker här varje dag och både jag och Emma förvånas över hur mycket dem tar dagen som den kommer. Jag tänker på det här med tid. Aldrig någonsin har jag känt mig som ett kontrollfreak, men jag kan kort och gott säga att det är precis vad jag är här i Togo. Säger dem att vi ska vara klara klockan sju på morgonen så åker vi nio ena dagen, åtta andra dagen, sju tredje dagen eller inte åker alls fjärde dagen. Fantastiskt spännande och se hur länge kontrollfreaken i oss håller ut och någonstans kanske det är nyttigt att få testa på riktigt att leva under premissen "ta dagen som den kommer".

 

Vi fick se vårt kontor igår, vårt alldeles egna med egen telefon, ac och folk som kommer och passar på oss hela tiden. Att bossa över folk, att vara chef eller ledare, fine det kan jag nog klara av. Men att köra med folket här, att  dem ska ordna med allt åt oss, känns inte riktigt bra. Vi får lära oss att inte förakta deras kultur men samtidigt försöka influera lite svensk kultur. Det ska nog gå bra!

 

Och sen var det ju det här med att jag absolut inte äter gurka och tomater. Well, now I am. Här är det inte jag eller Emma som bestämmer vad vi äter, här äter man det som serveras och det som är bra för en. Jag fick banne mig äta tomater och gurka. Så nu vet ni det med! (Jag klarade av det!)

 

Idag kommer vi åka in till kontoret, Roger åkte vid sju tiden(vi skulle egentligen åkt vid halv åtta) och meddelade att vi åker in med hans fru senare och inte behöver stressa. Så nu ligger jag i sängen och vilar till mig litegrann och ska käka frukost snart. Senare idag ska vi få följa med Patrice, som är socialarbetare inom projektet HIV/AIDS, runt och träffa människor som har HIV/AIDS i form av hembesök. Ser fram emot att det och det ska bli mycket intressant och se hur han jobbar

Imorgon ska vi åka norröver med Roger och hans fru, vi ska turista litegrann och han ska jobba. Blir spännande och se! Men som ni vet, här tar vi dagen som den kommer, så allt kan förändras!

 

Puss på er!

 

Well guys, nu blir det äventyr. Utlovar den nakna sanningen så stay tuned.
Kärlek