I måndags var vi ute i fält och träffade två kvinnogrupper inom organisationens projekt som är riktade mot barn. De arbetar med att mobilisera kvinnor i grupper för att kunna starta olika verksamheter i syfte att hjälpa barnen de tar hand om. Vissa kvinnor har hand om sina egna och andras barn, då föräldrarna inte kan ta hand om dem själva. De kan handla om alltifrån 3 till 10 barn, ibland mer. Det är så svårt att förstå hur dessa kvinnor orkar med, hur de fortfarande kan ha hoppet uppe och vara glada. Det gör mig stark att få se dessa starka kvinnor. Tyvärr har vi inte fått träffa deras barn, något vi tycker oss sakna. Vi får reda på att projektet är till för barnen, men barnen är inte med när vi träffar kvinnorna. Både jag och Emma sitter ständigt och frågar oss "Hur vet organisationen att barnen faktiskt får ta del av pengarna och får möjligheter i och med projektet?". 

 

Vi har förstått att de arbetar med barns rättigheter och dem arbetar så gott dem kan. Det vi, Jag och Emma, tycker oss se är att dem "glömmer bort" barnen mitt i allt. Vi har fått berättat för oss och ser att barnen inte får komma till tals och att man faktiskt inte frågar barnen hur de mår eller vad de själva vill. Något vi tycker är otroligt viktigt. Vi ser även att barnaga förekommer trots att det finns en lag som förbjuder det. Trots alla svårigheter barnen går igenom, så är dem glada, springer fram och vinkar och skrattar när vi träffar dem. Så fina ungar!

 

När vi var påväg till byn för att träffa kvinnogrupperna så såg vi detta! Inte nog med att alla bilar är packade till max här så har dem placerat en get högst upp på all packning(Vet ej om det syns så bra). Där stod geten, och gjorde sitt läte och försökte hålla sig kvar, fastbunden i bakbenen. Stackarn!

Det är inte att vara i Afrika om man inte är i ute i Bushen! Kommer på mig varenda gång att bli förvånad över att människor faktiskt bor mitt ute i ingenstans. Och vägarna är som en vacker puckelpist ni!