Trodde aldrig jag skulle säga det, med sjukt mycket blandade känslor och med en lätt förvirring; vi har ungefär en vecka kvar här i Sokodé och sedan bär det av ner till Lomé för studiebesök, några semesterdagar och lite till. Kan inte riktigt greppa att vi har varit här i snart 3 månader, ej heller att det är vår hemma i Sverige, och absolut inte att jag har vant mig vid 45 graders värme. Har sagt det förr, men tiden går så sjukt snabbt(även om den tycks stå stilla ibland) och det är med blandade känslor som jag kommer lämna Togo. Ett land med många människor som alltid kommer finnas med mig och jag blir en smula rörd när jag skriver det här. För trots min extrema hemlängtan(ja ni vet, två månaders-strecket är över om någon dag) efter en varm dusch, till att kunna tvätta håret utan att det blir till svinto, till att få sova med alla mina täcken och kuddar, till att inte behöva leta myror i maten innan man stoppar i sig det, till att sluta svettas som en karl i en bastu, till att sluta jaga gekkoödlor i rummen varje kväll, till att få äta ordentlig mat och att få slippa måla in sig i myggmedel och lukta kemikalier, SÅ känner jag mig hemma här nu. Jag gillar att få bli lite smått irriterad på att håret är ett enda stort trassel, jag gillar att sova med endast ett lakan och en kudde på en stenhård madrass(sägs vara bra för ryggen), jag trivs med att ständigt vinna kampen om maten gentemot myrorna, jag har vant mig vid att svettas och känner inte längre av värmen som första tiden, gekkoödlorna har fått bli husdjurssubstitut och jag tycker till och med dem är söta ibland, jag gillar att äta friterade bananer, tomatsås, foufou(typ som potatismos fast smakar som gummi), ris, ägg och en himla massa avokado och mango om dagarna, men framförallt så älskar jag att inte få massa myggbett om nätterna eftersom att jag luktar kemikalier och sover under myggnät som en prinsessa.

Jag vet inte om man ska kalla det hatkärlek eller bara ren kärlek. Jag tror jag väljer ren kärlek, mycket finare så. 

 

Fast, utan att låta klyschig, så är det en sak som inte går att komma ifrån och det är att jag saknar min mamma(big time), min familj och mina vänner något så fruktansvärt. Kommer på mig flera gånger om dagen något  roligt jag skulle vilja säga till den ena och något ännu roligare till den andra. Tur det, att jag har lite bilder med mig(Tack Hanna!) och en massa underbara minnen tillsammans med er. Like pointed out, inte långt kvar och snart ses vi pinglor! Take care och riv och röj under valborg!