Hemma and about. Visst är det helt underbart att ha kommit hem, till familjen, till ens vänner, till allting som gör att det känns lite lättare. Jag är alldeles lycklig i själen av att få spendera tid med min familj och att snart, väldigt snart få träffa mina finaste och närmaste vänner. Det gör mig alldeles varm i kroppen. Jag kan knappt slita mig från mamma, jag följer med henne överallt och vill inte vara en enda sekund utan henne. Jag vill inte vara ensam och jag känner mig så fantastiskt välkommen hem. Jag har saknat dem så mycket och nu när jag har dem runt omkring mig vill jag ta vara på varenda minut. Dem är så fina!

 

Men, det finns också ett men, jag känner att det är något som hela tiden fattas. En del av mig själv lämnade jag kvar i Togo och det känns som ett tomrum. På något annat sätt kan jag nog inte beskriva det och en sak är säker, att oavsett hur trygg jag är och känner mig här i Sverige hemma hos min underbara mamma, så är det mycket svårare att komma hem än vad det var att åka dit. Mycket handlar det nog om att jag inte har en aning om hur jag ska förklara och berätta kring det jag har gjort, sett och upplevt. Jag drömmer mycket om nätterna och på dagarna kommer jag på mig själv att sitta och dagdrömma. Många gånger kommer otäcka bilder upp, situationer jag har dåligt samvete över och hela grejen kring att jag faktiskt åkt därifrån och lämnat. Men många drömmar, bilder och minnen är så vackra! Dem får mig att le och jag känner mig så lyckligt lottad över att få ha träffat så underbara människor. Dem kommer alltid att vara en del av mig och jag hoppas att jag får återse dem snart igen.

Som denna lille kille, Hector! Världens finaste unge.